Jag har inte varit människa på ett tag.

Men nu är jag på gång igen, så jag tänkte skriva ett litet inlägg för att hålla bloggen vid liv.

Jag har påbörjat en utredning på psykiatrin, och därav har allt med könsidentitet och vård kring det lagts på is – psyket måste gå först, även om psyket skulle må bra av att få börja prata med någon och komma igång på vägen till T (testosteron), så förstår jag att jag faktiskt behöver bli medicinerad och lugn innan dess, för att faktiskt kunna njuta av det.
Så ”enkelt” är det väl.

Jag har blivit mer accepterad av min familj, pappa skrev t.om ett brev till mig i mitt nya namn!
Vi har adopterat två kattungar från Grekland, och jag har rakat av mig allt hår (på huvudet, din snusk) för första gången – för att hektiskt spara ut det igen, nu har jag lärt mig att jag inte tycker rakat är bekvämt på mig själv. Jag har lärt mig vilka mina riktiga vänner är, och sambons mamma har faktiskt börjat bli mer öppen för hur jag identifierar mig (tack, om du läser det här, din acceptans gör mig glad), och mitt förhållande ser lovande ut, trots lite hinder vi behövt överkomma.
Jag återkommer strax med ett lite roligare inlägg.

”I’m not crazy I’m just a little unwell”

Så går texten i MatchBox 20’s ”unwell”.
Den har gått på repeat sen min pojkvän hittade den i en lista på Spotify.
Jag vet inte vad som hänt med min hjärna dem senaste 2–3 veckorna. Den har gått på högvarv, samtidigt som den totalt varit nere i botten. Och så har det alltid varit även om den här veckorna har varit mer intensiva än någonsin förut.

Den jag är, är en person med mycket på en gång eller inget alls. Jag är 21 år gammal och bor i Gävle med 2 underbara katter och en lika underbar hund, och en ännu underbarare karl som finns för mig i vått och torrt. Jag är en transkille, vilket innebär att jag föddes som kvinna men inte identifierar mig som det, utan som man.
Jag skulle kunna säga ”jag är som vilken person som helst”, men så är det inte. Psykisk ohälsa går hand i hand med vem jag är och hur jag formats, men att jag är trans har inte med mina diagnoser att göra – det är det jag vill kommunicera på den här bloggen. Att vara trans är normalt och bör accepteras, särskilt om personen har diagnoser som gör att denne mår ännu sämre.
För man mår dåligt av kroppsdysfori.
Så är det bara.
Att gå runt i en kropp som inte är rätt, som inte matchar den personen man känner sig som, är en förbannelse som man inte kan ta sig ur.
Jag startade den här bloggen innan jag ens börjat på T (testosteron) för att ni ska få följa med på min resa, och allt den innebär. Det bra, det dåliga.
Alla trappsteg som jag måste ta mig upp för att kunna ses som Hugo inför alla.
Den Hugo jag faktiskt är.