”I’m not crazy I’m just a little unwell”

Så går texten i MatchBox 20’s ”unwell”.
Den har gått på repeat sen min pojkvän hittade den i en lista på Spotify.
Jag vet inte vad som hänt med min hjärna dem senaste 2–3 veckorna. Den har gått på högvarv, samtidigt som den totalt varit nere i botten. Och så har det alltid varit även om den här veckorna har varit mer intensiva än någonsin förut.

Den jag är, är en person med mycket på en gång eller inget alls. Jag är 21 år gammal och bor i Gävle med 2 underbara katter och en lika underbar hund, och en ännu underbarare karl som finns för mig i vått och torrt. Jag är en transkille, vilket innebär att jag föddes som kvinna men inte identifierar mig som det, utan som man.
Jag skulle kunna säga ”jag är som vilken person som helst”, men så är det inte. Psykisk ohälsa går hand i hand med vem jag är och hur jag formats, men att jag är trans har inte med mina diagnoser att göra – det är det jag vill kommunicera på den här bloggen. Att vara trans är normalt och bör accepteras, särskilt om personen har diagnoser som gör att denne mår ännu sämre.
För man mår dåligt av kroppsdysfori.
Så är det bara.
Att gå runt i en kropp som inte är rätt, som inte matchar den personen man känner sig som, är en förbannelse som man inte kan ta sig ur.
Jag startade den här bloggen innan jag ens börjat på T (testosteron) för att ni ska få följa med på min resa, och allt den innebär. Det bra, det dåliga.
Alla trappsteg som jag måste ta mig upp för att kunna ses som Hugo inför alla.
Den Hugo jag faktiskt är.